Det började för 25 år sedan...

På 1980-talet började jag så smått att arbeta med keramik. Då drejade jag mest och brände i stengods. Det blev en hel del skålar, te-serviser för två, och i början av min drej-period många askfat!! Numera gör jag inte så mycket bruksföremål. Jag tillverkar i stället mycket tomtar, troll, knytt och andra väsen och jag bränner dessa nästan uteslutande i lergodsteknik. Se Bildgalleriet för ett större urval av mina kreationer.

Raku - en intressant men svår teknik!

Vid rakubränning bränns leran utomhus i särskilda ugnar som för det mesta är gasoleldade även om vedeldade varianter också förekommer. När lerföremålen lyfts ur ugnarna uppstår en mycket hastig temperaturförändring, som lätt kan leda till att föremålen spricker sönder. För att undvika detta blandar man in charmotte, dvs brända krossade lerbitar, i leran.

Rakuglasyrerna sätts på efter den första bränningen, skröjsbränningen. Föremålen placeras sedan i rakuugnen och värms snabbt upp till 950 grader C, då glasyren smälter. Föremålen tas sedan ut med en stor tång. Av temperaturskillnaden som uppstår när man tar ut föremålen ur ugnen, krackelerar glasyren.

Föremålen läggs därefter i separata behållare som täcks med sågspån. Av värmen börjar dessa direkt brinna. I behållarna som täcks med lock reduceras föremålen och röken som bildas tränger in i de sprickor som bildats i den krackelerade glasyren, vilket skapar unika mönster.

Ibland bränner jag raku tillsammans med min kollega Elisabet Wallin (titta gärna in på hennes hemsida http://taghusa.osterlenkonst.se) . Jag tycker personligen att raku är en mycket spännande teknik. Dels är jag mycket förtjust i hur glasyren kan krackelera och dels i kopparskiftningarna man kan få fram